Jönköpingsliv - utifrån ett värmländskt perspektiv

Jag hade gjort strawberry cheesecake. Klev på bussen, halvsov i vanlig ordning. Lyssnade på småländskan när hållplatserna ropades ut, Sofiakyrkan, Klostergatan och Råslätt. Kände doften av cigarettrök i garaget, bytte buss. Gick ner för trappan, drog kortet och skrev in mig. Sista dagen.

Det var fint väder, solen sken hela dagen. Jag körde ut mitt examensprojekt på Kongsbergsbordet, limmade ihop det och satte alla produkter på plats. Säljaren kom och tittade, skakade, vände upp och ner innan han öppnade förpackningen. Mitt mästerverk. Jag pustade ut när jag insåg att det dög. Det var riktigt bra, som han sa.
- Ä du nöjd me den, Hanna?
- Ja...

- Ba! Det bode du va-a, svarade han med sin småländska Stefan Liv-dialekt.

Hela företaget åt lunch ute i solen. Erik Lallerstedt var på plats och grillade. Vi fick goodie-bags. 
När vi drack sista kaffekoppen vid 14-fikat kände jag tårarna som ville fram. Jag harklade mig, gick på toaletten och torkade bort dom. Städade mitt skrivbord, fick min utvärdering och kramade alla hej då. Daniel kom och kollade om jag var klar. Kramade den sista personen, som sa

Ögonen blev tårfyllda, och jag fick sväja hårt för att inte börja gråta. Plockade med mig blommorna jag fått av dom tidigare och tog de sista stegen i trappan, stängde dörren, skrev ut mig och gick till bilen med Daniel. Jag tittade inte på honom en enda gång, och jag vände mig inte om. Då hade jag börjat gråta direkt.

Vi åkte in till stan, prakerade bilen utanför hans lägenhet, tog en promenad på kullerstensgatorna till ett konditori. Där pratade vi nån timma, skrattade, jag drack kaffe och ville att tiden skulle stå still. Vi reste oss, gick en promenad igen. Tittade på ett gammalt hus, och sa att vi skulle hålla kontakten. Han addade mig på facebook och jag lyssnade på hans historier om när han reste till Filippinerna och Afrika. Jag sparkade lite i gräset och kisade med ögonen mot solen. Vi mötte upp mamma, han hälsade på henne och jag kramade honom hej då. Han vände sig och gick iväg för att åka och repa med sitt band. Jag vände mig om och såg hans ryggtalva försvinna när mamma och jag skulle gå till en resturang och äta.

Efter maten gick mamma och jag till den lilla hamnen. Sen promenderade vi längs Vätterns strand, den vägen jag tog mina långpromenader. Vi packade ihop det sista morgonen därpå. Jag låste rummet och satte mig i bilen. Lämnade nyckeln och åkte hem till Värmland. Tack Jönköping. För allt!

 

Sitter och försöker kväva min rädsla med Lasse Winnerbäcks stämma. Åskan mullrar utanför, samtidigt som det blixtrar och regnet är det värsta hittills. Jag har nog bara varit räddare för ovädret en gång förut, när vi satt i kollonistugan i Berlin och man nästan kunde ta på blixtarna för att ovädret va så nära. Eller den gången jag och pappa satt i bilen och dividerade om vi skulle springa in i huset eller sitta kvar och vänta tills ovädret va borta. Sekunden efter att pappa sagt "Vi vänter att e stönn te" slog blixten ner i björken alldeles bakom bilen, jag slog huvudet i biltaket och pappa tappade nästan andan. Sen den dagen har jag varit livrädd för åskan. Inatt är jag helt själv i ett stort hus som fjorton personer i vanliga fall kallar för sitt hem, i en stad jag precis lärt känna. Jag är skraj och skulle behöva en kram. Istället ska jag titta på en Disney-film.

Medans årets upplaga av Vätternrundan gick av stapeln åkte jag till Huskvarna och spanade in Fabriksmuseet. Fantastiskt! Jag hade tänkt hinna med John Bauer-museet oxå, men de har stängt och öppnar 2013 igen...

Ikväll börjar jag packa ihop mina saker här i Jönköping, och det känns fruktansvärt sorgligt. Veckan som kommer bjuder på känslostormar utan dess like. Det är många som jag ska ska säga hej då till här, och som jag kommer sakna! Sen åker jag till Avesta där jag ska se Emelie och Hugo säga ja till varandra. Ni kan ju tänka er själva hur mycket tårar det kommer bli....

Jag har en lustig känsla i kroppen idag. Det är separationsångesten som börjar komma. Värmland kommer allt närmare igen, och visst är det fint det oxå men...

Jag tänker bara på hur mycket jag kommer sakna det stora kråkslottet mitt lilla rum ligger i.

Hur mycket jag kommer sakna de sena kvällarna och samtalsämnena i köket med Jenny, Love och Robin.

Hur doften av nyklippt gräs luktar när jag sitter på verandan utanför mitt rum och tittar ut över Jönköpings centralstation, Vätterns spets och piren.

Hur jag kommer längta efter fikastunderna, dialektgnabbet och doften av wellarken på förpackningsdesigns kontor.

Hur mycket jag kommer sakna pratstunderna med Daniel. Kloka, fina Daniel.

Jag kommer sakna promenaderna längs Vätterns strand, butikerna och dragspelsbussarna.

Det var den bästa tiden att flytta hit, samla tankarna och få självförtroende igen. Det kan låta som en klyscha, men de studerna jag kände mig ensam här gjorde mig bara gott. I början hade jag hemlängtan, men sen insåg jag att alla finns kvar, vännerna och familjen var glada att se mig när jag kom hem. Jag har lärt mig så otroligt mycket, både om det jag ska arbeta med i framtiden men även om mig själv. Framförallt om mig själv. Det är nog det finaste kunskapen jag fått här, att jag klarar mig fantastiskt fint om jag bara är mig själv.

Nu ska jag njuta av sista tiden, göra ett bra slutprojekt, fälla några tårar när jag stänger dörren till kontoret för sista gången och ta med mig allt det fina som jag fått chansen att ta del av här.

Här kommer det, turistkortet. Ett av få som finns på mig från den här fina tiden.

Den är tagen av Daniel på vår söndagspromenad i Stadsparken.

I torsdags städades kylarna ur, huset gjordes fint och väskorna började packas. För Jenny, Love och Robin. Jag kramade Love hej då på kvällen efter en mysig grillkväll med öl, härlig musik och mycket skratt. Jag fick tårar i ögonen, sprang in på rummet och försökte somna illa kvickt.

Det blev lite tårar när jag kom hem förut, jag somnade en timme och nu ska jag ta tag i lite art work igen.

Kram på er!

När jag kom hem igår så slängde jag mig på luftmadrassen med datorn och kollade på film. Jag somnade, och tänkte att jag inte behövde ställa klockan inför den röda högtidsdagen. Men tanke på att jag vaknade klockan 5 i lördags såg jag inga problem med det. Givetvis vaknade jag vid halv ett och trodde att klockan var runt 7. Jag har därför gjort en massa saker idag, men absolut inte det jag behövde göra. Så jag sätter på nattens playslist på Spotify och somnar med tankarna att jag imorron kommer få mycket gjort.

Under veckan bakade vi bullar i huset. När vetemjöl inte existerar i någons ägo får man ta vad man har, i detta fallet är bullarna gjorda på gramhamsmjöl. De blev över förväntan väldigt goda!

På fredagen fick jag försvara mig verbalt från diverse herrar på praktiken som använde mig som måltavla för sina skämtsamma kommentarer, jag gav svar på tal och åkte hem med huvudet högt. Kvällen blev lugn, och på lördagsmorronen slog jag upp mina gröna klockan 5.

Jag åkte till Erikshjälpen under dagen och skaffade en plånbok, necessär och en ljusblå klänning. På eftermiddagen tog jag med mig Jenny och åkte till A6 och Rix FM Festival. Det var vi och kidsen. Döva och med en nostalgisk känsla i kroppen mötte vi upp Love och Robin i stan, gick till O'learys där vi drack några öl. Med min tidiga morron släpandes i ögonlocken åkte jag hem och sov medans de andra drog vidare.

Jenny fick låna en hatt, söt och glad tjej!

Idag har jag fortsatt på ett mästerverk i Illustrator, käkat frukost med Love och hans snygga frilla. För övrigt så kommer han ha mördarblicken när han får reda på att jag lagt ut den fagra sidan av honom här. Höhöhö!

I eftermiddags hämtade Daniel upp mig. Vi tog en promenad i Stadsparken där jag skrattade högt åt hans diverse ljudkonster, tittade på hjortar, lyssnade till påfågelvrål och avslutade dagen med en fika på ett av Jönköpings mysigaste caféer.