Jönköpingsliv - utifrån ett värmländskt perspektiv

Jag har en lustig känsla i kroppen idag. Det är separationsångesten som börjar komma. Värmland kommer allt närmare igen, och visst är det fint det oxå men...

Jag tänker bara på hur mycket jag kommer sakna det stora kråkslottet mitt lilla rum ligger i.

Hur mycket jag kommer sakna de sena kvällarna och samtalsämnena i köket med Jenny, Love och Robin.

Hur doften av nyklippt gräs luktar när jag sitter på verandan utanför mitt rum och tittar ut över Jönköpings centralstation, Vätterns spets och piren.

Hur jag kommer längta efter fikastunderna, dialektgnabbet och doften av wellarken på förpackningsdesigns kontor.

Hur mycket jag kommer sakna pratstunderna med Daniel. Kloka, fina Daniel.

Jag kommer sakna promenaderna längs Vätterns strand, butikerna och dragspelsbussarna.

Det var den bästa tiden att flytta hit, samla tankarna och få självförtroende igen. Det kan låta som en klyscha, men de studerna jag kände mig ensam här gjorde mig bara gott. I början hade jag hemlängtan, men sen insåg jag att alla finns kvar, vännerna och familjen var glada att se mig när jag kom hem. Jag har lärt mig så otroligt mycket, både om det jag ska arbeta med i framtiden men även om mig själv. Framförallt om mig själv. Det är nog det finaste kunskapen jag fått här, att jag klarar mig fantastiskt fint om jag bara är mig själv.

Nu ska jag njuta av sista tiden, göra ett bra slutprojekt, fälla några tårar när jag stänger dörren till kontoret för sista gången och ta med mig allt det fina som jag fått chansen att ta del av här.