Jönköpingsliv - utifrån ett värmländskt perspektiv

Sitter och försöker kväva min rädsla med Lasse Winnerbäcks stämma. Åskan mullrar utanför, samtidigt som det blixtrar och regnet är det värsta hittills. Jag har nog bara varit räddare för ovädret en gång förut, när vi satt i kollonistugan i Berlin och man nästan kunde ta på blixtarna för att ovädret va så nära. Eller den gången jag och pappa satt i bilen och dividerade om vi skulle springa in i huset eller sitta kvar och vänta tills ovädret va borta. Sekunden efter att pappa sagt "Vi vänter att e stönn te" slog blixten ner i björken alldeles bakom bilen, jag slog huvudet i biltaket och pappa tappade nästan andan. Sen den dagen har jag varit livrädd för åskan. Inatt är jag helt själv i ett stort hus som fjorton personer i vanliga fall kallar för sitt hem, i en stad jag precis lärt känna. Jag är skraj och skulle behöva en kram. Istället ska jag titta på en Disney-film.